Jag har Alltid (eller nästan alltid) varit väldigt noggrann av mig, när det gäller husshållsarbete.
Vill ha snyggt och prydligt runt omkring mig och vill ha koll på vart varenda liten småpryl ligger.

Nästan i alla fall.
-

Men även jag kan förlägga saker.
Nycklar till exempel...

Idag har jag tvättat. Och tvätta kan jag bra och även städa noggrant efter mig.
Men idag hade jag fel byxor på mig. Det vill säga, byxor utan fickor.
Så hade nycklarna i handen, eller i fickan frampå munktröjan.
Nycklarna brukar jag alltid lägga ifrån mig då,

eftersom jag inte gillar att ha dem där när jag fixar med tvätt och städ.
Hur som... jag har tvättat klart.

Allt är tort och vikt. Jag städar i både tvätt/tork-rummet.
Allr går som en dans. Jag blir klar med städningen,

stänger till dörrarna, tar tvättkorgarna och ställer dem utanför källardörren.

Smäller igen dörren, och Precis när den smäller igen kommer jag på:

Fan, nycklarna är kvar uppepå mangeln!
Jag blir ståendes ett tag och fattar ingenting. Sen kommer lite småpanik.
Jag tar upp tvätten, ställer korgarna vid min dörr, känner på dörren.

Den var låst, vilket den skulle vara, men just då hoppades jag att den inte skulle vara det.
Jag ringer på grannens dörr, ingen öppnar. Jag går till första våningen och ringer på dörrarna där.

Ingen öppnar. Går till andra våningen.... självklart öppnar ingen, Alla jobbar ju!
Jag funderar igen. Hur mycket kan klockan vara?

Har ju ingen mobil på mig heller naturligtvis! Men om klockan inte är ett än,

så kanske pappa är hemma och kan ge mig extranyckeln.

Jag rusar till pappa, ringer på dörren, kikar genom brevinkastet, det är SVART!
Jag ringer på hos grannen, han öppnar och jag ber att få låna en telefon.

Ringer till pappa och när han svarar: "Säg inte att du är i Falun?" frågar jag.
"Jo, det är jag", svarar han Naturligtvis!

Jag förklarar vad som har hänt och vi funderar å dividerar hur vi ska göra,

men sen säger han att han kan ringa och höra med Vicevärden

om han kan komma och öppna med huvudnyckel,

så jag i alla fall kan ta mig in hos pappa och leta efter

min Vicevärds telefonnummer på nätet och ringa henne.

Vicevärden var inte hemma, men hans fru var det,

så hon kunde komma och öppna, fast hon var förvirrad över vilken nyckel det var.

Men jag blev insläppt, satte mig vid pappas dator, letade upp Visevärdens nummer.

Jag ringer henne och berättar vad som har hänt.

Hon säger då att jag kan få numret till grannen i andra porten,

för han ska vara hemma.

Så kan jag ringa honom och be honom öppna åt mig.

Så jag får numret, ringer till honom, och förklarar vad som har hänt.
Han säger att han naturligtvis kan öppna åt mig.

Vi lägger på, jag ringer till pappa och talar om att jag får hjälp, drar sedan hemåt igen.

(Och pappa hade en extranyckel, så jag kunde låsa efter mig hos honom också- Lättnad!)
Jag kommer hem, vinkar åt grannen som ser mig genom fönstret,

han kommer och öppnar och släpper in mig i källaren, så jag kan hämta mina egna nycklar.
Jag tackar honom tusen gånger om, får tag i mina nycklar, rusar sedan upp till min lägenhet.
Väl inne sätter jag mig och spelar Sims för att lugna ner mig.

När jag har lugnat mig, tänkte jag att skulle äta, hoppa in i duschen,

diska och ta hand om den rena tvätten.

Men de roliga med mig, att att spricker planeringen pågrund av en sån här sak,

så är det inte lätt att komma in i planeringen igen,

så jag kom aldrig riktigt för att gör något mer.

Men tänkte att jag åtminstonde skulle försöka, men just då, i de tänket,

så får jag ett sms att Martin är påväg till mig.

Okej, härligt, men det är tur att han inte bryr sig om hur det ser ut här,

men de värsta är ju att jag lider av det i alla fall, så det blev ju småpanik igen.

Men då sket jag i allt.

Väntade på honom och sedan när han var på plats,

så tog jag i alla fall en snabbdusch, så jag slapp stinka apa.

Sedan käkade jag, umgicks med honom och hade det trevligt trots allt.

De enda tråkiga var att tröttheten kom som en blixt mitt i alltihopa,

så hade svårt att hålla ögonen öppna där ett tag.

Tur att han var minst lika trött han också.

Ja, det var min dag och jag behövde tydligen skriva av mig en massa,

så nu kan jag snarka gott i natt!

För övrigt kan jag berätta att jag har bott här i tre veckor nu,

och jag trivs jättebra!

 

Tika

14 november 2012 14:28

Åh, fy, en sån dag. Jag hade väl fått fullständig panik, tycker du klarade av det här galant! :-)

http://tikansskriverier.wordpress.com

Alexandra

14 november 2012 22:22

Ja, jag klarade det riktigt bra å jag är förbannat stolt över mig själv, de kan ja säga! ^^

 

mamma

15 november 2012 12:35

O hur blev det med nycklarna du glömt på mangeln då ?
En fördel med att bo på ett ställe är att man lär känna folk o hjälper varandra som du nu märkt.O va bra allt fixade sig till slut.Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

https://kedi90.wordpress.com/

Tänk att det är så mycket som kan hända på så kort tid. Innan jag åkte till Turkiet sist, så föll jag på kärleksbanan igen. Blev kär i världens underbaraste kille! Vi har haft kontakt på nätet under många år och kontakten nu under hösten blev allt ...

Tiden går alldeles för fort som vanligt och i morgon är det dags att åka hem till kalla Sverige igen! Jag har haft fantastiska dagar här nere. Mycket umgänge med Birgitta, Annsofi och hundarna. Strålande väder i stort sett hela tiden. I helg...

Idag passade jag Lucifer åt Annsofi, då hon skulle åka in till stan och få lilla Misty kasterad. Jag och Lucifer tog en kort promenad, sen så slöade vi i soffan tillsammans större delen av dagen.           ...

Lucifer i knät och Misty i soffan!